Tag Archives: Olust

En mindre bra dag : )

Vi verkligen njöt av de sista timmarna i Sapa, av fejksolen inne på rummet, de mysiga täckena och av att inte ha något dåligt samvete av att sitta inomhus eftersom vädret ändå inte var tiptop ute. Det blev ytterligare en filmkväll, en otroligt lyckad sådan! Har du inte sett filmen “About time” så GÖR DET!!! Den är helt fantastiskt mysig!

Helt klart min nya favoritfilm!
Helt klart min nya favoritfilm!

Ny dag och nytt resmål. Vi åkte minibuss från Sapa till en öde liten by, Dien Bien, en timma från gränsen till Laos. Resan dit var något av en mardröm för min del. Vi satt hoptryckta längst bak i en överfull minibuss och trots att jag besökt toaletten precis innan vi åkte tog det inte lång stund innan kände mig oerhört kissnödig igen. Timmarna gick och bussen studsade fram på de kringelkrokiga vägarna som slingrade sig högt genom bergstopparna, hälften asfalterade, hälften gropiga jordvägar. Nog för att vyerna var fantastiska med de djupa, gröna dalarna, floden längst ner och bergen som växte om varandra bort till horisonten. Jag försökte verkligen fokusera på detta, men oron gick över i ren panik när vi hade suttit där i nästan fem timmar och ett tag trodde jag faktiskt att blåsan skulle brista i magen på mig! Jag frågade förtvivlat om någon kunde be chauffören att stanna, men ingen ville förstå mig. Tillslut, efter kanske ytterligare en timma stannade vi vid en liten lokal restaurang, och himmel vilken lättnad! Jag klarade det!

Detta var vad jag drömde om på den där bussen! Visste inte då att jag i framtiden faktiskt skulle få besöka en så vacker toalett! (Mellan Luang Prabang och Vang Vieng i Laos)
Detta var vad jag drömde om på den där bussen… Visste inte då att jag i framtiden faktiskt skulle få besöka en så vacker toalett! (Mellan Luang Prabang och Vang Vieng i Laos)

Resten av resan gick bra men när vi kom fram möttes vi av nästa problem; det gick inga fler bussar till Laos den dagen. Vi hade verkligen utnyttjat våra 15 dagar på vårt vietnamesiska visum in i det sista och idag var det redan vår sista dag att ta oss över gränsen. Lite oroliga gick vi igenom de olika alternativen och insåg att vår enda möjlighet att ta oss till Laos idag var att ta en taxi… det innebar att vi lämnade åt ödet hur vi skulle ta oss vidare från gränsen till nästa by i Laos, något vi inte kände oss helt trygga med. Efter många om och men bestämde vi oss för att ta risken att överskrida visumet med en dag och hoppades på att vi i värsta fall kunde betala oss ur knipan. För oss betydde det att vi valde det säkrare före det helt osäkra och vårt beslut visade sig vara det bästa vi kunde gjort! Vid gränsen påpekade de att vi överskridit vårt visum, de log, gav oss våra pass och vinkade förbi oss! PHEW! Hade vi tagit en taxi hade vi fått gå de 6km från Vietnams tullstation till Laos tullstation och efter det fanns det heller ingen transport till nästa by… vet faktiskt inte vad vi hade gjort. Så BRA att det blev som det blev : ) Trots att det gick så bra tillslut försöker jag intala mig själv om att jag lärt mig en läxa: Utmana inte ödet när det gäller visum!

Masaa Lady!

När jag var hemma i min trygga, sköna, tysta, ostörda miljö där människorna runt mig har samma höga integritet som mig själv, föreställde jag mig att resande är otroligt utvecklande. Jag kommer bli en mycket mer ödmjuk person med bättre empati och förståelse för människor… kanske blir jag till och med en mer givmild människa intalade jag mig själv. Faktum är att jag nu har reflekterat över de senaste veckorna i sydost Asien, och jag har reagerat precis tvärtom! Alla människor på stranden vars business går ut på att så många gånger per dag försöka få napp genom att dagarna i ända ropa “Masaa Lady?!”, “Sunglasses Miss?! – try for free”, “Wanna buy bracelet?”, “Fruit for you? Good pri(ce)”… för att inte tala om alla de otaliga män som springer efter än “Tuk-tuk lady, TUK-TUK?!“.
– NEEEEEJ! Jag vill inte ha varken massage eller tuk-tuk. Jag lovar att jag hade frågat om jag vore intresserad.
Jag träffade till och med på en tiggare idag som hade ena benet bort amputerat, och visst är det orättvist att vissa människor måste gå igenom det hemska att förlora en kroppsdel, och ännu mer hemskt av mig att tänka “men vad i hela friden, du har ju till och med en protes! Du kan ju gå precis som jag!”.

Kanske blev jag lite bitter efter dagens utflykt här i Phnom Pen. Vi besökte nämligen “the Killing Field of Choeung Ek”, alltså en massgrav där jag vet inte hur många människor blev avrättade för ett trettiotal år sedan. En mycket gripande vistelse där vi med hjälp av hörlurar blev guidade runt och fick förklarat för oss hur, var och varför livet togs ifrån människor på denna plats. Anledningen var inte judendom här, men något liknande som jag inte fick grepp om riktigt. Fruktansvärt obehagligt!

En lite väl optimistisk bild innan vi förstod vad det verkligen handlade om...
En lite väl optimistisk bild innan vi förstod vad det verkligen handlade om…
Till minne...
Till minne…
En av flera i detta område.
En av flera i detta område.
Det magiska trädet kallades det... här hängdes stora högtalare upp där det spelades hög musik för att överrösta människoskriken.
Det magiska trädet kallades det… här hängdes stora högtalare upp där det spelades hög musik för att överrösta människoskriken.
Dödens träd.
Dödens träd.

Efter denna hemska plats begav vi oss till nästa, och jag vet inte – kanske ännu hemskare plats. En skola som under samma ledare på 1970-talet (1975-1979) blev beslagtagen och användes som tortyrgård. Små karla rum. Några med sängar i, några med bilder på väggarna där människor ligger avlidna efter att de blivit torterade… En hel byggnad var fylld med bilder på offren – vissa innan tortyren där de står med siffror runt halsen, vissa på när de arbetar slaviskt utan mat och vila på risfälten, vissa på avlidna kroppar…

Fyra lika stora byggnader, där alla rum användes som tortyrkammare.
Fyra lika stora byggnader, där alla rum användes som tortyrkammare.
Tur att bilden på väggen är suddig. Obehag.
Tur att bilden på väggen är suddig. Obehag.
I ett av byggnaderna hade de stora salarna delats in i små, små enmansrum där offren var inlåsta på obestämd tid. Endast Gud vet vad som pågick i de små rummen...
I ett av byggnaderna hade de stora salarna delats in i små, små enmansrum där offren var inlåsta på obestämd tid. Endast Gud vet vad som pågick i de små rummen…
Vi orkade inte ens titta på hälften av alla bilder. USCH! Vad människor kan göra mot varandra.
Vi orkade inte ens titta på hälften av alla bilder. USCH! Vad människor kan göra mot varandra.

Både jag och Veronica kände oss helt utslagna och äcklade efter all denna information och dagens synintryck. Så vi började titta på en film för att lätta upp stämningen! Tacka vet jag “Dumma mig” : )

Minions delar med sig av glädje!
Minions delar med sig av glädje!

Nu har jag bestämt mig för att återgå till den goda person jag innerst inne vill vara, och jag ska göra mitt yttersta för att inte tappa humöret nästa gång någon vill ha något från mig. Inte för att jag brukar ryta åt folk, jag försöker trots allt vara hövlig, le och säga “no thank you”. Jag ska bara träna mig själv att i tanken också ha lite mer tålamod och medlidande för människor jag möter. Jag kan trots allt inte ändra världen, men jag har möjligheten att ändra mig själv! – dagens vishetsord.

Nu ska jag och Veronica ut och hitta en av Phenom Pen’s bättre sidor! Vi vill ju inte lämna Kambodja med dessa obehagliga minnen som de starkaste och i morgon bär det av mot VIETNAM!