Nu har jag förflyttat mig från Neyyar Dam och Sivananda Ashram till ett nytt yoga-mecka: Mysore! Tog nattbussen igår och kom fram nu på morgonen. Gick fantastiskt bra! Nu har jag spenderat hela morgonen åt att uppdatera bloggen här på ett yoga ställe jag läst om online. De har en fantastisk liten oas på taket med restaurang, jacuzzi, bastu : ) Man kan till och med sola i bikini här! Problemet är att de är fullbokade, naturligtvis… så nu är nästa uppdrag att hitta någonstans att bo!
Tjohoo!
Det känns nästan omöjligt att beskriva i ord hur lyckligt lottad jag känner mig att jag fick introduceras till Indien av Madelen. Det har varit så intressant att höra om hennes upplevelser, och inte minst besöka de platser hon hållit hus de senaste halvåret. Dessutom har hon lärt mig massor och gett mig fantastiskt bra tips och trix om hur man klarar sig som västerlänning i Indien. Känner mig så trygg inför min fortsatta resa då jag blir ensam. Skönt!
Jag är faktiskt förvånad över hur befolkningen här är dock. På Asien resan har jag ofta möts av varnande ord och skrämmande historier av folk som varit i Indien. Jag måste medge att jag faktiskt blev lite orolig. Men de människor jag mött hittills har varit allt annat än skrämmande och obehagliga! De har varit nyfikna och kanske tittat mer än folk vanligtvis gör, men det är otroligt hjälpsamma och vänliga!
Efter att jag hade vinkat av Madelen och Josefin, som skulle vidare till Chennai, tog jag tåget till Trivandrum för att sedan ta bussen vidare till Neyyar Dam. Jag hade ju verkligen varit nervös för att resa själv här i Indien, men jag måste säga att det gick verkligen hur bra som helst! Det tog mig kanske 45 minuter att hitta rätt buss i Trivandrum för att folk visade mig åt olika håll, men jag kom rätt till sist! Mycket stolt över mig själv!
Mitt mål var Sivananda Ashramet som ligger i Neyyar Dam, ett yoga center mitt i djungeln. Det var så gott att få komma innanför murarna här och bädda iordning min säng. Klockan hade redan hunnit bli nästan 21, så jag kröp ner och somnade bums : ) Härligt!!
När vi skulle lämna den idylliska lilla byn tidigt på morgonen träffade vi på ett underbart härligt par som skulle åt samma håll. De hade varit i Laos i ett par veckor och förmedlade ett härligt lugn om att allt kommer att ordna sig, ingen idé att stressa. Så i väntan på att en tuk-tuk skulle komma och hämta upp folk satte vi oss med dem och åt frukost på en liten restaurang. De hade mycket spännande att berätta om deras liv, resor, utbildningar, intressen och arbeten! Hon studerar hjärnans funktion i samband med språk och tal, han designar barnvagnar : ) Tuk-tuken kom och utlovade an tid kl 8.00. Vi åt i lugn och ro, men kl 7.30 var tuk-tuken full och åkte iväg. Vi hade ingen större panik över detta och mycket riktigt kom tuk-tuken tillbaka och vi åkte med kl 8.00 som planerat. Problemet uppstod när vi kom fram och insåg att bussen var fullsatt(!) och vi fick lov att vänta till kl 12 på nästa buss! Himlans typiskt, men inte mycket att göra åt. Jag och veronica satt och läste våra böcker, och trots allt hade vi det riktigt mysigt : )
Så småningom kom bussen och vi hoppade ombord. Det dröjde inte länge efter det att bussen började åka innan både jag och Veronica satt med vidöppna munnar och snarkade ljudligt till de vaggande rörelserna av bussen. Vi överröstades dock med råge av motorns morrande, spottande och fräsande, speciellt i uppförsbackarna. Bussen var tungt packad med människor, rissäckar, ved, höns och annan packning, stackars lilla buss. Det gröna landskapet fortsatte att svischa förbi utanför fönstren och solen gassade. Härligt!
När vi kom fram till nästa busstation, där tanken var att vi skulle byta buss, fick vi naturligtvis besked om att även denna buss var fullsatt. Efter lite lunch och lite bollande fram och tillbaka bestämde vi oss för att dela på en privatbil till vår slutdestination, Luang Nam Tha. Det blev givetvis mycket dyrare, men tid är pengar, eller tvärt om.. så det fick gå ändå : )
Efter vägen plockade chauffören upp två liftare som skulle åt samma håll… något vi inte var helt nöjda med! Vi hade ändå betalt mycket pengar för vår privata bil och dessa män var allt annat än medgörliga. Efter en lång diskussion (tacka vet jag vår nye vän Michael) med bananmetaforer och teckenspråk (de var Kineser) fick vi dem att förstå att om de inte var villiga att dela på kostnaden fick de allt lov att hoppa av. Och så fick det bli! Mycket intressant resa : )
Väl framme hittade vi ett boende, vi bokade på en två dagars vandring för dagen därpå och slutligen åt vi middag tillsammans med det trevliga paret : ) Det blev inte så tokigt after all.
Vi verkligen njöt av de sista timmarna i Sapa, av fejksolen inne på rummet, de mysiga täckena och av att inte ha något dåligt samvete av att sitta inomhus eftersom vädret ändå inte var tiptop ute. Det blev ytterligare en filmkväll, en otroligt lyckad sådan! Har du inte sett filmen “About time” så GÖR DET!!! Den är helt fantastiskt mysig!
Ny dag och nytt resmål. Vi åkte minibuss från Sapa till en öde liten by, Dien Bien, en timma från gränsen till Laos. Resan dit var något av en mardröm för min del. Vi satt hoptryckta längst bak i en överfull minibuss och trots att jag besökt toaletten precis innan vi åkte tog det inte lång stund innan kände mig oerhört kissnödig igen. Timmarna gick och bussen studsade fram på de kringelkrokiga vägarna som slingrade sig högt genom bergstopparna, hälften asfalterade, hälften gropiga jordvägar. Nog för att vyerna var fantastiska med de djupa, gröna dalarna, floden längst ner och bergen som växte om varandra bort till horisonten. Jag försökte verkligen fokusera på detta, men oron gick över i ren panik när vi hade suttit där i nästan fem timmar och ett tag trodde jag faktiskt att blåsan skulle brista i magen på mig! Jag frågade förtvivlat om någon kunde be chauffören att stanna, men ingen ville förstå mig. Tillslut, efter kanske ytterligare en timma stannade vi vid en liten lokal restaurang, och himmel vilken lättnad! Jag klarade det!
Resten av resan gick bra men när vi kom fram möttes vi av nästa problem; det gick inga fler bussar till Laos den dagen. Vi hade verkligen utnyttjat våra 15 dagar på vårt vietnamesiska visum in i det sista och idag var det redan vår sista dag att ta oss över gränsen. Lite oroliga gick vi igenom de olika alternativen och insåg att vår enda möjlighet att ta oss till Laos idag var att ta en taxi… det innebar att vi lämnade åt ödet hur vi skulle ta oss vidare från gränsen till nästa by i Laos, något vi inte kände oss helt trygga med. Efter många om och men bestämde vi oss för att ta risken att överskrida visumet med en dag och hoppades på att vi i värsta fall kunde betala oss ur knipan. För oss betydde det att vi valde det säkrare före det helt osäkra och vårt beslut visade sig vara det bästa vi kunde gjort! Vid gränsen påpekade de att vi överskridit vårt visum, de log, gav oss våra pass och vinkade förbi oss! PHEW! Hade vi tagit en taxi hade vi fått gå de 6km från Vietnams tullstation till Laos tullstation och efter det fanns det heller ingen transport till nästa by… vet faktiskt inte vad vi hade gjort. Så BRA att det blev som det blev : ) Trots att det gick så bra tillslut försöker jag intala mig själv om att jag lärt mig en läxa: Utmana inte ödet när det gäller visum!
Runt lunch bar det av mot Hoi An, den lilla skräddarbyn. Bussen skulle ta 18 timmar!!! Det är bara att bita ihop tyckte jag och Veronica… så det gjorde vi! Första sträckan till Nha Trang gick strålande bra. Vi fick de tre sätena längst bak som sitter ihop och som är nästan fullängd på. Det tog inte lång stund innan vi somnade. Utanför fönstret bläddrades vackra vyer förbi, berg, risfält, sjöar… Mycket vackert!
I Nha Trang hade vi en timme middagsstopp varpå vi stötte på lite problem… det handlade om försvunna tröjor och otrevliga vietnameser, men mer om det kan ni läsa på Veronicas blogg. Hur som helst så löste det sig tillsist och resan kunde fortsätta. Vi vaggades åter igen till sömns på bussen och det var inte många gånger jag vaknade innan vi slutligen stannade i Hoi An. Vad hände med alla 18 timmar egentligen?! De bara försvann : )
Bussen tog sex timmar från Ho Chi Minh City och trots att vi åkte på morgonen var vi glada att det var en sovbuss med liggsäten. Jag tror jag sov nästan hela vägen!
Mui Ne var inte riktigt vad vi hade hoppats på… det var blåsigt, mycket blåsigt! Perfekt för de som gillar vindsurfing! Inte så perfekt för oss : P
Vi gick istället på bikini-jakt och hittade faktiskt båda två varsin! Så köpte vi massa god frukt som vi festade på rummet framför en film : ) Mysa kan vi!
För att känna att vi gjort någonting i denna lilla blåsiga by bokade vi på en utflykt till sanddynorna i soluppgången. Det blev en trevlig liten utflykt. Vi var inte direkt ensamma, men det var heller inte så mycket folk som vi Ankor Wat! Vi slog oss ner i den svala sanden och beundrade det stora runda klotet som steg bortom horisonten. Läckert!
I utflykten ingick också ett besök i fiskebyn och en vandring till ett vattenfall som vi inte vet om det verkligen existerar… Vandringen var dock lugn och fridfull och leden var utgjord av en långgrund bäck som slingrade sig längst foten av ett berg. Vattnet var svalt och sanden var mjuk, men bäcken blev djupare och djupare, tillsist fick vi lov att vända och gå tillbaka : )
Jag och Veronica passade på att busa lite innan vi hoppade på bussen i Shianoukville. Eftersom Pernilla lagar sina egna måltider i det lilla restaurangköket tyckte vi att hon var värd lite upp-piffning av sina redan supersmarriga morgonpannkakor med något alldeles extra, nämligen Nutella! Vår allas favorit! Vi bad tuk-tuk chauffören stanna förbi vid en butik och så skickade vi med en burk tillbaka som han skulle lämna in i receptionen! Så himla busigt!!
Pernilla har redan meddelat att de övriga gästerna tittade med avund på den lilla burken när hon tog emot den av personalen 😀 haha!
Vår resa gick strålande bra. Fyra timmar kan gå så fort ibland! Trots att var lite smärtsamt i de undre extremiteterna efter den hopklämda positionen längst bak i minibussen.
Så var det bara att hitta en tuk-tuk till rätt hostel!
Tyvärr hade det blivit en dubbelbokning på det populära hostlet “Top Banana” och vi fick lov att lämna vårt fina dubbelrum-med-toalett-och-allt och checka in på Mini Banana istället… Vi är nöjda och glada ändå : D
Vi lämnade El Nido med en av de större bussarna, vilket verkligen är att rekommendera! Det tar knappt en timma längre än att åka med minibussarna men det är billigare och mycket mer komfortabelt, helt klart värt det : ) Dessutom gjorde den regelbundna stopp på vägen vilket var ytterst uppskattat av min nervösa blåsa!
Innan vi åkte iväg passade vi på att gå lite på marknaden… det är ju alltid lika spännande : )
Annika Ekström 