Masaa Lady!

När jag var hemma i min trygga, sköna, tysta, ostörda miljö där människorna runt mig har samma höga integritet som mig själv, föreställde jag mig att resande är otroligt utvecklande. Jag kommer bli en mycket mer ödmjuk person med bättre empati och förståelse för människor… kanske blir jag till och med en mer givmild människa intalade jag mig själv. Faktum är att jag nu har reflekterat över de senaste veckorna i sydost Asien, och jag har reagerat precis tvärtom! Alla människor på stranden vars business går ut på att så många gånger per dag försöka få napp genom att dagarna i ända ropa “Masaa Lady?!”, “Sunglasses Miss?! – try for free”, “Wanna buy bracelet?”, “Fruit for you? Good pri(ce)”… för att inte tala om alla de otaliga män som springer efter än “Tuk-tuk lady, TUK-TUK?!“.
– NEEEEEJ! Jag vill inte ha varken massage eller tuk-tuk. Jag lovar att jag hade frågat om jag vore intresserad.
Jag träffade till och med på en tiggare idag som hade ena benet bort amputerat, och visst är det orättvist att vissa människor måste gå igenom det hemska att förlora en kroppsdel, och ännu mer hemskt av mig att tänka “men vad i hela friden, du har ju till och med en protes! Du kan ju gå precis som jag!”.

Kanske blev jag lite bitter efter dagens utflykt här i Phnom Pen. Vi besökte nämligen “the Killing Field of Choeung Ek”, alltså en massgrav där jag vet inte hur många människor blev avrättade för ett trettiotal år sedan. En mycket gripande vistelse där vi med hjälp av hörlurar blev guidade runt och fick förklarat för oss hur, var och varför livet togs ifrån människor på denna plats. Anledningen var inte judendom här, men något liknande som jag inte fick grepp om riktigt. Fruktansvärt obehagligt!

En lite väl optimistisk bild innan vi förstod vad det verkligen handlade om...
En lite väl optimistisk bild innan vi förstod vad det verkligen handlade om…
Till minne...
Till minne…
En av flera i detta område.
En av flera i detta område.
Det magiska trädet kallades det... här hängdes stora högtalare upp där det spelades hög musik för att överrösta människoskriken.
Det magiska trädet kallades det… här hängdes stora högtalare upp där det spelades hög musik för att överrösta människoskriken.
Dödens träd.
Dödens träd.

Efter denna hemska plats begav vi oss till nästa, och jag vet inte – kanske ännu hemskare plats. En skola som under samma ledare på 1970-talet (1975-1979) blev beslagtagen och användes som tortyrgård. Små karla rum. Några med sängar i, några med bilder på väggarna där människor ligger avlidna efter att de blivit torterade… En hel byggnad var fylld med bilder på offren – vissa innan tortyren där de står med siffror runt halsen, vissa på när de arbetar slaviskt utan mat och vila på risfälten, vissa på avlidna kroppar…

Fyra lika stora byggnader, där alla rum användes som tortyrkammare.
Fyra lika stora byggnader, där alla rum användes som tortyrkammare.
Tur att bilden på väggen är suddig. Obehag.
Tur att bilden på väggen är suddig. Obehag.
I ett av byggnaderna hade de stora salarna delats in i små, små enmansrum där offren var inlåsta på obestämd tid. Endast Gud vet vad som pågick i de små rummen...
I ett av byggnaderna hade de stora salarna delats in i små, små enmansrum där offren var inlåsta på obestämd tid. Endast Gud vet vad som pågick i de små rummen…
Vi orkade inte ens titta på hälften av alla bilder. USCH! Vad människor kan göra mot varandra.
Vi orkade inte ens titta på hälften av alla bilder. USCH! Vad människor kan göra mot varandra.

Både jag och Veronica kände oss helt utslagna och äcklade efter all denna information och dagens synintryck. Så vi började titta på en film för att lätta upp stämningen! Tacka vet jag “Dumma mig” : )

Minions delar med sig av glädje!
Minions delar med sig av glädje!

Nu har jag bestämt mig för att återgå till den goda person jag innerst inne vill vara, och jag ska göra mitt yttersta för att inte tappa humöret nästa gång någon vill ha något från mig. Inte för att jag brukar ryta åt folk, jag försöker trots allt vara hövlig, le och säga “no thank you”. Jag ska bara träna mig själv att i tanken också ha lite mer tålamod och medlidande för människor jag möter. Jag kan trots allt inte ändra världen, men jag har möjligheten att ändra mig själv! – dagens vishetsord.

Nu ska jag och Veronica ut och hitta en av Phenom Pen’s bättre sidor! Vi vill ju inte lämna Kambodja med dessa obehagliga minnen som de starkaste och i morgon bär det av mot VIETNAM!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s